heippaheihedsheihei

För ungefär tolv år sedan upptäckte två jämnåriga grannflickor att de hade mer gemensamt än sitt långa hår. Första gången jag sprang över till min nyfunna granne var året 1997 och månaden juli, bröderna tak härjade på innerstans sydligaste gator, markoolio ljöd ur sony CD - spelare på lilla holmen, och solen gassade. Sedan den dagen har genvägen genom häcken mellan våra gårdar bara blivit större och idag skulle den snarast klasificeras som en stig.

Liksom många andra barndomsvänner hade vi en detektivklubb och talade baklängesspråk. Men kanske gick vi lite längre än vad som skulle anses sunt. Vår detektivklubb var i själva verket en Agenklubb, och förkortades AG. Kitty och Vi fem - böcker lästes inte för det goda nöjets skull utan var i våra ögon facklitteratur. Och bara drygt ett jordsnurr tillbaka sa jag fortfarande att jag skulle bli privatdetektiv när jag blev "stor". 

Enda sedan skolstarten har vi varit oskiljaktiga. Allt har tagits gånger 2 när det gäller oss. Det finns inget bus vi inte båda varit delaktiga i, inget tak eller brandstege jag klättrat upp som Ida inte klättrat upp, ingen barnflicka vi inte tillsammans fått att inte vilja skaffa barn, ingen kvarsittning vi inte haft tillsamman (med undantag för en, som jag av någon ännu okänd anledning haft ensam, Ida gömde sig dock i en garderob i klassrummets hörn och föll självklart ut ur sitt gömställe under rådande kvarsittning). Kort sagt har nog många naglar bitits kortare efter att vi virvlat förbi.

När vi varit frånskilda och åter ses är det svårt att förstå hur vi klarar oss utan varandra. Vi är som ett ägg, vitan och gulan. Det är aldrig svårt att få upp stämningen för oss. Och våra föräldrar har fått lyssna till flera av våra operaarior. "Nej inte i moll alltid i dur" är en modern klassiker där vi rappar om vår vänskap. Många disneylåtar har vi förstört varav askungenversionen "vår ljuva kaaaaka" som bäst framförs i stämmor,är den mest kända. 

Vad jag med detta vill säga är egentligen bara tack. Tack för fnitterattacker och skrattsalvor. Tack för tekvällar och översovningar. Tack för din lugnande förmåga alla gånger jag oroar mig. Tack för att du är den bästa bästis jag skulle kunna ha. 

                       

 

CA har en gång för alla förklarat hur han känner för vår familj. " Jag tycker om, till och med mycket om de enskilda beståndsdelarna, men inte det samlade resultatet. Det är precis som pasta med parmaskinka och mozzarella - Goda ingredienser men inte gott tillsammans.