heippaheihedsheihei

De två senaste helgerna har onekligen gått i alkoholens tecken. Förra helgen blev jag portad från den första klubb i Helsingfors jag nånsin besökt. Det här efter att jag tydligen lagt mig som ett X vid ingången. Och den här helgen kändes det helt rätt att ställa till med världens drama i arkenlobbyn.

Vet inte riktigt vad jag ska göra just nu. Känner mig så deppig och borttappad.. Jag önskar att jag kunde dra tiden tillbaka 2 år. Visst hade jag ju problem då också men då var jag i varje fall mig själv. Nu känner jag mig så ärrad. Känns som att jag fallit i spillror och nu måste jag pussla ihop alla bitar igen. Känns som att ingen riktigt  kan förstå mig, inklusive mig själv.

Jag vet ju att livet går upp  och ner. Och man måste må dåligt för att kunna må bra. Och det är dalarna som gör oss starka.. Men fyfan ändå att jag aldrig lyckas ta mig upp  ur den här förbannade dalen! Jag tror att folk som kan vara väldigt lyckliga också kan bli väldigt olyckliga. Makes sence.. Och jag kan vara väldigt lycklig..

Everything happens for a reason sägs det ju och det hjälper att försöka tro på det.. Men tänk om det då är meningen att det alltid ska vara såhär. Att det är ens öde. Styr man över sitt eget öde eller är man bara ett "offer" för livet..? Vad hjälper det att grubbla, det blir ju som det blir ändå. Men ibland kan man inte hjälpa det.

Värst är när man tror att man ligger på botten och tänker att det bara kan  bli bättre. Tänk om man då visste hur illa det faktiskt kommer att bli.. Kanske jag borde vara överlycklig nu, kanske imorgon kommer att vara ännu värre..

Nånstanns vet jag ju att jag kommer att må bättre. Men NÄR?! Jag har ju varit med om det här förut. Den här gången tänker  jag inte spela nåt annat än vad jag är dock. Nu får det bära eller brista.