heippaheihedsheihei

06:20, Mamma stiger upp och börjar klä på sig.

Mamma: "Så du stiger inte upp nu då?"
Jag: "Nänä.."
Mamma: "Okej" * Stökar på i garderoben och pratar på om nån mottagning hon ska på idag och någon middag imorgonkväll...*
Jag: "Haha! Är inte det här lite konstigt?"
Mamma: "Vadå??"
Jag: "Ja men alltså att du är den som är uppe först haha!"
Mamma: "Nej det tycker jag vekrligen inte?"
Jag: "Jamen haha det brukar ju vara j, (här vaknar jag till på nåt sätt) Nej! Oj! Förlåt jag tänkte fel!"
Mamma: ????

Hey yall!

Alla borde väl vid det här laget veta att jag inte är någon morgonmänniska :P Never have been, never will be. Tidigare var inte min mamma det heller. Ett av våra få gemensamma drag.. Nu verkar det dock som att hon är påväg att bli "en av dom" - morgonmänniskorna alltså.

M: "Hedvig snääälla!! Du måååste stiga upp nu!"
J: " Men vaaarfööör?! Jag kan ju lika bra sova lite till!!"
M: "Men du sa att du skulle stiga upp klockan sju!!"
J: " Jaaaa?"
M: "Klockan är snart 8 nu!!"
J: "Jaaa men sen bestämde jag mig ju för att sova 40 minuter till"
M: " Men nu är klockan 07:54!"
J: "Jaaaa just det! Det är ju det jag försöker säga!!"
M: " Vad försöker du säga?"
J: "Att om jag får sova 6 minuter till så har jag sovit till prick klockan 8"
M: "Men snälla vad skulle..
J: "Kan du sluuutaa störaaa!? 6 minuter till sa jag!

Slutar ändå med att jag stiger upp, cirka 3 minuter före 8. Blänger trotsigt på mamma som konstaterar att jag är på "strålande humör". Försöker laga nån typ av smörgåsliknande sak och fortsätter ge kyliga blickar till mamma som tycker det är mest roligt, vilket förstås är ännu mer frustrerande. Sätter tillbaka sakerna i kylen och ska gå till bordet när mamma kommer fram och ger mig en kram.

J: "Och vad tror du att du håller på med??"
M: "Får jag inte ge dig en kram?"
J: "Alltså snälla, jag har inte tid med sånt här jålande!!"
M: "Jåålande?!"
J: "Just det, jåålande! Och förresten så heter det inte jåååååålande, utan jålande. Du säger helt fel. Förstår du vad jag menar?"

Mamma väljer helt förståeligt att inte svara. Hon sätter på TV:n och fortsätter med sin frukost. Jag sätter mig också ner och ser på TV:n. Samt fortsätter att vara pissförbannad.

J: "Hah! Gud så patetiskt!"  *byter kanal*
J: "Fullkomlig idioti!"  *byter kanal*
J: " Alltså guud i himmelen! Tänk att nyhetsuppläsare inte bara kan hålla sig till saken utan alltid måste komma med en massa hurtiga inflikar! Skulle jaaag vara nyhetsuppläsare skulle jag inte säga ett knyst om annat än nyheterna!"

M: "Men det är väl bra att dom kan ha lite humor på samma gång..?"
J: "Nää faktiskt inte, helt allmänt när det gäller nyhetsuppläsare så anses det nog bättre att dom bara "håller sig till manus"..
M: " Jasså jaha"

I nåt skede här blev mamma väldigt trött och ledsen på mig. Och sen blev jag ledsen för att hon blev ledsen. Tror nog att jag ska skärpa mig med mitt morgonhumör. För ingen förtjänar den varelse jag var imorse tillsammans med  morgonkaffet :/


Nåja det positiva idag är att det har kommit en jättestor fransk "matmarknad" typ utanför kamppen!! OCH vi hittade min absoluta favoritmöggelost: Saint Agur!! Hur lycklig får man bli?!

See ya!!

Love Heds

Hej.

Det har hänt nåt hemskt. Det är så hemskt så jag inte kan skriva det. Känns som att det blir sant när jag skriver det. Jag vill inte tänka på det, inte säga det högt och allra minst skriva det. Men, here goes nothing. Jag har. Nej! Gud jag kan inte :S Okej, jag har tappat. Nej förresten! Det hemska som har hänt är kanske inte så hemskt. Så jag skriver såhär: Jag har KANSKE tappat bort min favoritring.

Jag upptäckte det igår när jag skulle göra mig i ordning. Jag skulle ta ett halsband ur mammas och mitt gemensamma smyckesskrin. Där ska finnas två par örhängen, två plastarmband, två halsband, min klocka och ringen. Min ring. The ring. Men ringen var inte där. Jag fick, som jag så många gånger förut fått på grund av den här ringen "Total panik". Sprang till badrummet för att se om den låg på handfatskanten. Nope. Vimsade runt i lägenheten i panik. Sökte i kökslådor, i fruktskålen, i toalettstolen (man vet aldrig).. Ringde Ida, Laura och pappa för att få ventilera. Fick bra stöd, samt tipsen att söka i brösthöjd och skaka sängkläderna. Jag har sökt överallt. Jag har gjort allt. Den finns inte i den här ettan. :'( :'(

Det som stör mig mest är att jag har använt den här ringen sååå mycket. Jag har haft den på mig hela tiden. Överallt. På andra kontinenter. Jag har klättrat över staket mitt i natten. Fallit i snöhögar på fyllan. Och aldrig tappat den. Jag har de senaste åren utveklat två reflexer som sällan sviker mig - Ringa pappa och berätta om jag blir sen, och se efter att ringen sitter på fingret. När jag tänker på alla mina mest fabulousa och minnesvärda moments har jag alltid haft ringen. It's my lucky charm. Det är som med Idas flamingotrosor.
Point is: Jag har aldrig tappat den. Varje morgon ligger den där på mitt nattduksbord.. Men inte den här gången.

Vad är poängen med att den har överlevt allt om jag sen ändå ska tappa bort den på typ bibliotekstoaletten eller på prepkursen? It makes no sense..

Jag kan inte ha tappat bort den! Jag vet med 100 %  säkerhet att jag lade den i skrinet när jag kom tillbaka till Helsingfors på måndagkväll. Och jag tycker att jag såg den ligga där i torsdags när jag skulle ta ett halsband när mamma och jag skulle på en balett. Jag kan inte ha tappat bort den!

"Jag har inte tappat bort den, jag vet bara inte var den är!" är nåt jag kläcker ur mig ganska ofta. Som till exempel "den där grejen" jag tappade bort för inte så länge sen som mirakulöst hittade sin väg tillbaka till mig.. När jag tänker på det känns det lite som att min Lost and found - kvot är fylld. Hur mycket tur får man egentligen ha?  Eller är det ett gott tecken? Betyder det att ringen också kan hitta sin väg hem? Jag har trots allt genom åren tappat bort en heel del, och faktum är att mycket av det har jag hittat igen. Nycklar som frysit fast i grusgången som kommit fram på våren, tåspetsskor som flugit av pakethållaren som en kille på pub ettan hittade och gav tillbaka till mig (plus sitt telefonnummer :P), listan kan göras ganska lång. Jag tänker leva i `'false hope' så länge det bara är möjligt..

Jag vet att jag har använt den för mycket. Och ibland kanske vid fel tillfällen. Men jag har gjort det medvetet. För vad är poängen med att ha nåt fint liggandes i en ask om man inte får använda det? Jag har hela tiden vetat att risken att jag tappar den en dag finns. Men jag tog risken och tänkte att den dag jag tappar den kan jag i varje fall trösta mig med att jag "använde den till fullo". Men jag hade liksom både velat ha och äta kakan..

Jag vet att det här är ett värdsligt problem. Om något på riktigt hemskt skulle hända så skulle jag ju önska att jag kunde spola tiden tillbaka till när en borttappad ring var mitt största problem. Men jag kan inte hjälpa det:/ Jag tyckte så mycket om den.. Alla har väl en ägodel som dom bara älskar? Som man inte kan leva utan? Något som blir som en del av dig.. Ett klädesplagg, en bil, en miniräknare, avokado, ankformad staty, vad vet jag..
Jag ÄR den här ringen. Den är det sista jag sätter på innan jag går ut genom dörren, och först då känner jag mig som mig själv..

Med tanke på att det här kanske är det längsta blogginlägg jag någonsin skrivit förstår ni hur mycket jag älskar/älskade den här ringen.. Anyways, försökte att inte sörja min ring för mycket igårkväll. Sprang runt i min fabulousa outfit och skyhöga klackar i maskinrummet på Lauras nya båt. Samt rökte för mycket Marlboro lights. Det var kul. Men endå, när jag vaknade imorse var det första jag tänkte. "What's bad about today?"

Så om ni har några tips om var jag borde leta, eller nån pephistoria om nåt ni tappat bort som sen kommit fram igen, berätta!! Jag har inte slutat hoppas att den kommer tillbaka..

Love Heds